Magnus Simonsson
Erik Nordblad
Mediebevakningen av statsskicksfrågan bekymrar mig som republikan. Förvisso är det så att medierna kan bli bättre på granskning och fördjupning generellt, men när det gäller rapporteringen och debatten kring monarkin är det extra tydligt. Det är nästan enbart krönikörer och ledarskribenter som ägnar utrymme åt frågeställningarna, något som också vore önskvärt på nyhetsplats.
I regel fylls media med okritisk rapportering om kungahusets liv och leverne, i stället för en diskussion om monarkins ställning. Det händer att våra frågor lyfts fram, men ofta på ett sätt och i en inramning som inte för diskussionen framåt eller ens handlar om själva statsskicket. Jag tror att det beror på att monarki är ett personfixerat styrelseskick. Den massiva mediebevakningen av bröllopet, graviditeten och förlossningen har varit utan måttlighet och balans.
Media har närmast bedrivit en form av ideologiproduktion för monarkin som statsskick. Vanliga människor ska få en relation till kungligheterna och bli inbladade i deras familjeliv. Det är så stödet för monarkin byggs upp. Media lyfter fram personerna hela tiden, i stället för att prata om de demokratiska principerna. Personfixeringen gör det svårt att kritisera och granska monarkin.
Det är exempelvis ofta licenspengar används till att göra TV-program så hovsamma att de kunde varit gjorda direkt av hovet. SVT och SR bortser från kraven på journalistiskt oberoende och balans. Det är pinsamt av public service, som in i det längsta enbart valt att spegla glada fototillfällen och ställa harmlösa frågor.
Men media behandlar inte alltid hovet med silkesvantar. År 2010 förändrades den traditionella inställsamheten i och med att kvällspressen skrev om boken Den motvillige monarken. Därmed fick vi ett något förändrat offentligt debattläge vad gäller hovet och monarkin, vilket gav ett större utrymme för kritiska synpunkter och leder till att monarkins märkligheter i större utsträckning kommer fram i ljuset. Kungafamiljen ska tåla granskning, för de är ingen vanlig familj utan är den familj som prenumererar på landets högsta offentliga ämbete.
Fortfarande handlar dock den mediala bevakning av monarkin främst om gemskap och underhållning. Det behövs mer granskande och kritisk mediebevakning. Jag skulle gärna se tuffare journalister, som vågar ställa politiker mot väggen. Hur kan politiker år 2012 komma undan att ge ett vettigt svar på sin syn på statsskicket?
8 maj 2012
Läs hela Magnus Simonssons blogg 
Jag tillhör inte målgruppen för nystartade Kungliga magasinet.
Detta kunde man förvisso misstänka på förhand, men det blir snabbt än tydligare då jag bläddrar igenom de inledande sidornas annonser. Luxuösa herr- och hästgårdar (egen helikopterplatta, nog kunde det vara praktiskt?!) och skärgårdsidyller i mångmiljonklassen, inbjudan till ”Jakt-, hund- och fiskemässan i rätt miljö” på Tullgarns slott och allehanda högklassiga konsumtionsvaror.
På hemsidan lockar Kungliga magasinet med tjuvtittar bakom kulisserna ”Vi bjuder våra läsare på exklusiva intervjuer med svenska som europeiska kungligheter, vi tittar in i vackra slott, öppnar de kungliga smyckeskrinen och visar en unik värld som få människor har tillgång till.”
Och det är ju just det – att få människor har tillgång till denna värld. Det här är institutionaliserad ojämlikhet som affärsidé, där kunglig ”mystik” och exklusiva privilegier paketeras och framställs som kittlande.
Chefredaktören Roger Lundgren uttalade i samband med lanseringen ambitionen att utgöra motvikt till den i hans tycke alltför negativa bilden av monarkin och den svenska kungafamiljen. Lundgren står själv som skribent för den absoluta merparten av magasinets reportage, liksom för tidningens ”blandat”-sidor under vinjetten ”Royal Roger rekommenderar”.
Kungliga magasinet ställer sig verkligen på trygg och väl beprövad mark, som en mix av populärhistoriska magasin, kungliga damtidningar och exklusiva glossiga heminredningsmagasin. Det är porträtt av levande och döda kungligheter, en artikel om hovjuveler och bildspecialen ”Månadens slott” (denna månad Gripsholm).
Monarkins exklusiva miljöer och rekvisita - bordsdukningar, den kungliga vaggan, guldglänsande salar etc. etc. - fetischeras och begapas i tjusigt belysta bilder och utförliga beskrivningar. Hela tiden detta ”följ med på”-sätt att tilltala läsaren, som i reportaget om representationsmiddag med kungafamiljen: ”Följ med kungliga magasinet bakom dörrarna och in till en värld av historiska seder, utsmyckningar och vackra klänningar.”
En artikel behandlar Serafimerorden, som delas ut till svenska kungligheter (prins Daniel fick den i samband med bröllopet 2010) och utländska potentater. Just denna orden skärskådas också, som av en händelse, av komikern Kalle Lind i nya numret av Republikanska föreningens magasin Reform ( http://repf.se/reform-varen-2012-5473057 ).
Perspektiven skiljer sig dock en aning, och inte bara för att Lind liknar broschen vid ”ett simborgarmärke pimpat av Babsan”. Utan också för att Lind uppehåller sig vid det faktum att orden har förärats diktatorer som sultanen av Brunei och Rumäniens diktator Ceausescu.
Den färska SOM-mätning som presenterades häromdagen visar att andelen av svenska medborgare som bestämt motsätter sig införandet av republik minskat avsevärt. De som svarar att införandet av republik är ett ”mycket dåligt” förslag sjönk från 38% till 31% mellan 2010 och 2011. Den republikanska trenden syns också i att andelen positiva till förslaget ökade från 17% till 20% (2003 var det 14%).
Mot denna bakgrund är det inte att undra på att rojalisterna upplever ett behov av att gå till motoffensiv (och samtidigt göra sig en hacka). Men Kungliga magasinet lär, trots alla snygga bilder och att man uppenbarligen har lyckats locka till sig en del penningstinna annonsörer, inte vinna ny terräng för monarkin. För magasinet vänder sig helt tydligt till de samhällsgrupper som redan är lojala med kungahuset: nationalistiskt sinnade historiesvärmare, överklass och överklasswannabees, allmänt flärdliderligt folk. Vi får väl se hur långt det där räcker som publikunderlag.

26 april 2012