Fångade i en gyllene bur

Tre ting är ogripbara för det mänskliga förnuftet: Universums tillkomst, guds existens och kungahustes ställning i Sverige. Det svenska folket är välutbildat, rationellt och modernt. Likväl finns det ett utbrett intresse för de förehavanden som medlemmar av kungahuset har för sig. Inte för att de kan något särskilt, inte för konstnärlig eller litterär förmåga, inte heller för vetenskap eller något annat som bruka väcka medmänniskors beundran. I själva verket är medlemmarna av kungahuset högst ordinära, varken särkilt smarta eller intressanta i andra avseenden. De har oftast inget intressant att säga, snarare kommer de med plattityder och allmängods, när de säger något.

I alla sammanhang där de uppträder dominerar intresset för dessa personer, till och med när världens ledande vetenskapsmän hyllas på Nobelfesten. Samtidigt pågår en exploatering av kungahuset. Kommuner, kommersiella företag, tom flygplatser, utnyttjar intresset för det kommande bröllopet i en jakt på uppmärksamhet, kunder och kommersiella vinster. Public service TV:n och radion går till överdrifter i en ström av program och rapporter. Tidningarna innehåller något nästan varje dag om det förestående bröllopet. Vad gör denna absurda behandling med människorna i kungahuset? Deras världsbild måste rimligen bli helt förvriden. Utan några särskilda utförsgåvor dominerar de i alla sammanhang där de uppträder.

Kungahuset utgör de sista resterna av klassamhället och företräder en överhetskultur som i olika grad sipprar ner genom samhällsskikten och skapar normer genom den symbios de lever med veckopressen och även den seriösa dagspressen. Kungahuset behöver veckopressen för sitt fortbestånd och pressen utnyttjar dessa människor för egen vinning. I själva verket lever de ett tragiskt liv, instängda i en begränsande roll, när det gäller att forma det egna livet. Ingen tycks ha den intellektuella resningen och den moraliska kraften att bryta sig ur. Men det är naturligtvis ytterst få givet att se igenom den indoktrinering som sätter in från fösta levnadsåret. De ledande medlemmarna av kungahuset inbillar sig säkert att de har plikter mot det svenska folket. Så måste det väl vara, annars skulle de inte stå ut med livslögnen. Möjligheten skall inte uteslutas att kungahuset i ett visst läge - utrikespolitiskt, miljöpolitiskt eller vid en terrorkris - plötsligt gör bruk av sin popularitet. Kungahuset är visserligen djupt inbäddat i demokratin, men den inbillade plikten har utnyttjats tidigare: Abdikatinshotet under 2:a världskriget, kungens inhopp i samband med Tsunamin-krisen och i debatten om utrotningshotade djur är exempel. I en radiointervju nyligen uttryckte den blivande drottningen att hon ser som sin uppgift att vara en enande kraft. Det låter oroväckande.

Men vi är lyckligt lottade i vårt land. Stryk kungen ur konstitutionen. Inga andra ändringar behövs. Talmannen, som väljs av riksdagen, fullgör redan statschefens traditionella roll vid regeringsbildningar. Vi behöver inte presidentval. Funktionen finns hos talmannen, ungefär som i Schweiz. Det kostar inget!

Förr eller senare upphör naturligtvis detta absurda skådespel. Men det blir nog senare, eftersom den stigande utbildningen, demokratiseringen och utvecklingen av jämlikheten i vårt land ännu inte tycks rubba kungahusets egendomliga ställning.

Inte lär populariteten falna snart. Giftermål i familjen lär fylla tidningar och TV med glitter, bjäfs och välvilja. Sedan kommer nya små söta prinsess- och prinskrabater att förlänga elände. Det ser hopplöst ut de närmaste åren för en rationell, demokratisk bedömning av kungahuset. Men man kan gå med i Republikanska Föreningen.

Av: Villy Bergström

Dela med andra!