Låt oss vända blad på allvar - till ett statsskick som anstår en demokrati

Jag har under de senaste dagarna läst Den motvillige monarken, en bok som av en del medier har beskrivits som ”skandalboken”.

Det är givetvis omöjligt att med någon som helst säkerhet uttala sig om faktauppgifternas trovärdighet. Men jag konstaterar att författarna redogör för och reflekterar kring sina källor mer än vad som är brukligt för det journalistiska reportaget. Och användning av anonyma källor är under föreliggande omständigheter knappast särskilt anmärkningsvärt och underkänner inte per automatik värdet av denna granskning av Sveriges statschef.

Boken stimulerar till funderingar kring monarkins märkligheter. Det är, vilket påpekats av exempelvis Åsa Linderborg i Aftonbladet, inte nödvändigtvis bilden av en motvillig monark som tonar fram. Däremot en bild av en olämplig statschef, tveksam som föredöme och ”symbol för nationen”. Boken visar konsekvenserna av en institution fullständigt i otakt med tiden, där aktörerna utsätts för paradoxala förväntningar om både vanlighet och upphöjdhet (vilket Cecilia Åse skrivit om i boken Monarkins makt). Där statschefen måste vara utan formell makt på grund av en blodsprincip som går helt på tvärs med den meritokratiska demokratin, men samtidigt ska utgöra "en symbol".

Boken är en studie i överklassdekadens och ett överdådigt och alkoholindränkt hålligångliv där man roar sig med att döda djur, hantera motorfordon och erövra kvinnor. Här frodas en manlig gemenskap där ett uppassande entourage av tvivelaktiga personer servar de centrala gestalterna med en strid ström av unga kvinnor. Man håller varandra om ryggen och blånekar in i det sista i bästa Bill Clinton-stil, just så som de utpekade kungavännerna gjort i sina uttalanden om boken. Eller också bemöter man granskning genom att – fullständigt verklighetsfrånvänt – säga att ”nu vänder vi blad”.

Livsföringen i monarkens kretsar är helt i linje med en historia där makten män alltid roat sig med underklassens kvinnor – bokens ”kaffeflickor”, ”partybrudar” och ”förortstjejer”. Samtidigt förstärker man patriarkala lojalitetsband sinsemellan på ett sätt som effektivt utestänger kvinnor från andra funktioner än underhållningens (minns den undersökning som för några år sedan visade att det fanns fler Göran än kvinnor i näringslivets styrelser!). Man behöver inte vara moralkonservativ för att uppfatta detta som ett problem. Man behöver faktiskt inte ens – så som författarna – hänvisa till riskerna för rikets säkerhet. Att ”symbolen för Sverige” ingår i sammanhang som står i uppenbar konflikt med alla deviser om jämlik- och jämställdhet räcker en bra bit i sig självt.

Den uppenbara paradoxen mellan å ena sidan meritokratisk demokrati och å andra sidan ärftligt statschefsämbete har i Sverige hanterats genom att ämbetet givits endast ceremoniella funktioner. Men vad innebär egentligen detta att vara en symbol för Sverige? Kan en kung någonsin ta time out från sin funktion som symbol? Här finns en otydlighet som boken Den motvillige monarken sätter fingret på. Republikanska föreningen förespråkar som bekant en annan lösning på denna problematik. En lösning som är både enklare och betydligt mer logisk, om du frågar mig.

Ja låt oss ”vända blad” på allvar. Bort från feodala blodsprinciper och unkna patriarkala mönster, till ett statsskick som anstår en demokrati.