Matens och pratets nätverk

Häromdagen framförde Royal Institute of British Architects skarp kritik mot den brittiske kronprinsen Charles, som under flera år bedrivit en kampanj mot modern arkitektur. Ordföranden Ruth Reed anklagar prinsen för att (med framgång) ha utövat otillbörliga påtryckningar för att ändra designen på byggprojektet ”Chelsea barracks”. Därmed har han, anser Reed, använt sin maktställning för att genom lobbying omintetgöra den demokratiska beslutsprocessen kring offentliga byggnadsprojekt.
Även för svenskt vidkommande utgör den lobbymakt som kungahuset besitter ett principiellt hot mot demokratin. Detta gäller naturligtvis helt oavsett egenskaper, engagemang och intresse hos de personer som för tillfället besitter positionerna. Problematiken har fått förnyad aktualitet genom de senare veckornas diskussion om kungaparets sätt att förhålla sig till tidigare generationers pro-nazism. Silvia Bernadotte gjorde här häpnadsväckande uttalanden som trivialiserade faderns medlemskap i nazistpartiet. Och om vilka framtida religiösa eller politiska agendor som kan uppträda i denna familj vet vi naturligtvis ingenting. Den norska prinsessan Märtha Louise, med sitt New Age-intresse och sin tro på änglar, kan tjäna som ett illustrativt exempel på denna oförutsägbarhet.
Tidskriften Fokus publicerade för några veckor sedan artikeln ”Nätverkskungen”, som visar hur framgångsrik det svenska hovets ”mat och prat”-strategi har varit för att bygga upp en alternativ maktbas åt en institution som saknar formell makt och (enligt all logik) i grund och botten också existensberättigande. Genom bjudluncher, -supéer och -middagar för näringslivstoppar, politiker och samhällstjänstemän utövas ett inflytande bortom allmänhetens insyn och hovets påbud om att undvika politiska utspel. Med tanke på hur svårt kungafamiljens medlemmar haft att följa dessa påbud i offentlig kommunikation, finns det all anledning att närmare belysa och skärskåda dessa praktiker.
Såväl politikers ovilja att agera för att verka för statsskickets demokratisering som näringslivets kungavänlighet måste givetvis förstås i ljuset av ett sådant ömsesidigt berikande ryggkliande. Under förevändning av slentrianmässiga ”sanningar” som att kungahuset skapar goodwill för Sverige eller utgör en nationellt samlande kraft, väljer många att blunda för den anomali som ett kungahus utgör i en demokrati värdig namnet.
Föga förvånande framstår i Fokus artikel stödet från toppdirektörerna – upprätthållet exempelvis genom tilldelningar av kungliga medaljer eller umgänge i samband med statsbesök och älgjakter – som särskilt grundmurat; ”Tillsammans blir kungen och näringslivet ihop en formidabel tyst maktfaktor, vid sidan av det parlamentariska systemet.” Att existensen av ett sådant inflytelserikt skuggsystem rimmar illa med anspråk på att vara en modern och demokratisk stat säger sig självt.

http://www.thisislondon.co.uk/standard/article-23835685-prince-charles-abused-power-says-architects-chief.do

http://www.fokus.se/2010/04/natverkskungen/