Magnus Simonsson
Erik Nordblad
Kungen är i detta nu återigen i blåsväder. I rådande mediala klimat fastnar diskussionen gärna på den braskande moraliska nivån utan vare sig fördjupning eller lyft. Men att i uppskruvat tonläge debattera den spekulativa frågan om huruvida Sveriges statschef ljugit eller inte leder inte särskilt långt.
Det är, som Lena Andersson konstaterade vid seminariet ”Pompa, kläder, bröllop och regentbebisar” vid Republikanska föreningens kongress för några veckor sedan, inte svårt att (också) ha invändningar mot kungen som person, mot hans människosyn och privatmoral. Till detta hör också att man kan tycka illa om att han far med osanning.
Men problemet är, liksom vad gäller kaffeflickorna och de gubbgrabbiga spritorgierna, inte främst av moralisk art, utan av politisk och principiell. Och detta är en avgörande distinktion, eftersom det moraliska riskerar att dölja det politiska.
Landets statschefs människo-/kvinnosyn är en politisk fråga, liksom hans samröre med organiserade kriminella. Hovets om och om igen demonstrerade förhållningssätt att kungen står bortom ifrågasättande är politiskt och principiellt problematisk. Är det rimligt att ha en skattefinansierad monarki som inte kan granskas och avkrävas ansvar?
Och naturligtvis är själva det ärftliga tillsättandet av statschefsämbetet en politisk fråga, även om många i det politiska etablissemanget helst tycks vilja glömma bort detta faktum. Men med tre riksdagspolitiker nyinvalda i Republikanska föreningens styrelse vid förra månadens kongress, och med förnyad energi i riksdagens republikanska nätverk, finns det skäl att tro på en förändring framöver.
Det förslag om ökad demokratisk insyn i kungahusets ekonomi som kommer att debatteras i riksdagen på onsdag innebär dock bara ett försök att lappa och laga. Det är inte lätt när det gäller ett bygge som är bortom all räddning, och ett system som går rakt på tvärs med alla principer om jämlikhet, kompetens och insyn.