Magnus Simonsson
Erik Nordblad
Det är inte lätt att argumentera för monarkin, det förstår jag.
Vanligast är kanske vaga hänvisningar av typen "kungahuset är ju vår tradition och en del av vår historia" - vilka förstås lätt hamnar besvärande nära den sverigedemokratiska retoriken. Men tradition och historia utgör ju inga argument i sig, utan är storheter som dagens människor aktivt måste förhålla sig till snarare än att acceptera dem som någonting gott.
Många tidigare samhälleliga spelregler ses i eftervärldens ljus som förlegade, orättvisa och felaktiga. För drygt 100 år sedan betraktades rasism och den koloniala världsordningen allmänt som någonting av av naturen givet, och det är inte ens nittio år sedan som svenska kvinnor slutligen fick rösträtt efter en hård kamp för erkännande som politiskt kapabla subjekt. Under senare decennier har HBT-rörelsen bedrivit en liknande kamp för erkännande och rättigheter.
Den svenska monarkin må framstå som harmlös vid en jämförelse med sådana genomgripande samhällsomvandlingar, men likheter finns om man tittar på principargumenten: att instituitionaliserad ojämlikhet är fel liksom det är fel att människor sorteras och placeras i hierarkier på grundval av biologi och sexualitet.
Samhället förändras, och detta sker bland annat genom det arbete som bedrivs av människor med tillräckligt mycket fantasi och visioner för att kunna föreställa sig någonting annat än det i nuläget existerande. Låt oss därför vara visionärer och låt oss hoppas att framtiden bringar ytterligare demokratiska reformer - till exempel den reform som skulle medföra politisk, sexuell och religiös frihet för Bernadottesläkten.
Om samhället efter monarkins fall - läs Jens Liljestrands visionära följetong i Sydsvenskan: